• Åbo Underrättelser 13.7.1957
• Åbo Underrättelser 16.7.1957 "Trehundra utskärsbor deltog i kapellinvigningen på Aspö"
• Åbo Underrättelser 17.7.1957 "Svenska stiftets biskop på sjukyrkorutt i skärgården"
• "Genom människohänder har Guds hand byggt upp detta tempel"
• "Byggarna fortsätter att offra på Aspö"

Åbo Underrättelser 13.7.1957

"Och när vinden går där över, så är det icke mer och du vet icke mer dess rum!"

Den 3 oktober 1949 blev detta bibelord om människan och människoverkets förgänglighet besannat ute på det stormpiskade Aspö. Med våldsam kraft gick stormen över ön. Den lyfte den lilla kapellkyrkan från dess grundval och lämnade kvar endast en ruin utan varje värde och utan förmåga att ens nödtorftigt fylla en uppgift. Aspö hade drabbats av ett slag, som kändes tungt inte bara för öborna själva utan för alla dem, som gästat skäret och haft tempelbyggnaden takryttare som inseglingsmärke i den lugna, trygga hamnen.

Kring uppgiften att bygga nytt i stället för det stormskördade förenade sig många intressen. Ortsborna själva ville se sitt tempel uppbyggt på nytt, men de var för få för att krafterna skulle förslå. De hade vänner, som önskade att de skulle få sin vilja fram, därför att de visste vad detta tempel betydde i öbefolkningens liv. De visste vilken högstämd och värmande känsla av fest, som alltid fyllde utskärsborna den sommarsöndag, då prästen kom för att hålla gudstjänst i den enkla träkyrkan med dess altartavla, den vackraste och riktigaste på denna plats, nämligen utsikten genom kyrkfönster ut över klippor, hav och himmel.

Den söndag då aspöborna hade gudstjänst samlades på ön så många som bara kunde komma, och detta skapade en levande känsla av annars ofta undanskymd samhörighet och gemenskap med människor med samma tro och med samma liv. Utskärsbon behöver den känslan. Och prästen och gästerna gick sin rond i gårdarna, där gästfriheten var så stor och ärlig som den alltid är ute i havsbandet. Det blev nog sina femton koppar kaffe innan ronden var slut, men det skulle vara så.

Moderförsamlingens kyrkoherde och kyrkoråd tvekade inte. Kyrkolagens bud var entydig. En tempelbyggnad som en gång har invigts och brukats i ordets tjänst, får inte bringas att försvinna ens om vinden går där över och den inte längre är mer. Församlingen avsatte medel för ett nytt tempel. Vägen var klart utstakad, men den såg ut att bli lång trots att enskilda skärgårdsvänner och främst sjöfartens män ryckte in och gav sin skärv - flera av dem många år å rad. I det glada givandet såg vi infriad den förhoppning som vi vågade ge uttryck åt i oktober 1949, att kyrkans och sjöfartens folk skulle ge aspöborna en handräckning.

Det fanns också ett starkt pietetsskäl. Ingen kunde säga hur många föregångare som det stormhärjade kapellet på Aspö egentligen haft. Läget vid urgammal färdväg och vid en redan på 1200-talet nämnd hamnort förutsätter ett tidigt sjöfararkapell. Vad man säkert vet, är att Aspö hade en kyrkbyggnad åtminstone redan år 1696. En urkund från det året berättar att kapellet då var gammalt och förfallet. Åldern anges inte och inte heller vilket tempel i ordningen detta var. Från 1728 finns en anteckning om ett nytt kapell som tjänade i hundratal år. År 1850 byggdes åter ett kapell på Aspö och det, som förstördes hösten 1949, var byggt år 1906.

Sjöfararkapellen från en tid, då sjöfararna hade påtagligare yttre anledning att tacka Gud för lycklig resa och räddning ur nöd till god hamn, var inte längre många läns våra kuster och heller inte i vår skärgård. Om kapellet på Björkö i samma socken erinrade blott några stenar, som hade varit altargrund. Av kapellet på Vänö fanns inte heller mera kvar på tempelplatsen och om Kyrkosundsskärs kapell vittnade endast grund- och trappstenar och gravar på en kyrkogård. Varför då inte låta traditionen leva vidare i ett tempel, kanske det sista sjöfararkapell som kunde resas på historisk grund.

Men också om så många olika intressen kunde förenas kring ett tempelbygge på Aspö, hade dock vägen till målet varit längre än den blev, om icke ekumeniska arbetsläger två somrar å rad bokstavligen gjort slag i saken. Första sommaren - 1955 - var deltagarna i lägret 25 och de kom från alla delar av världen. De inte bra arbetade gratis, de betalade också själva sina måltider. Följande sommar kom en ny arbetsglad trupp och då den lämnade Aspö stod tegelväggarna resta till ett nytt kapell, som bättre än de föregående skulle kunna motstå påfrestningarna av tid och väder. Fyra fackmän fortsatte arbetet och lade tak över byggnaden och i år har arbetet fortsatts och slutförts.

På måndagen inviger det svenska stiftets biskop det nya kapellet vid en kyrkofest, till vilken utskärens folk skall samlas så mangrant, så stämt till högtid som så många gånger förr. Och till känslan av högtid bidrar känslan av att man dock vågar tro på de goda uppbyggande krafterna i en ond tid. då tanken på ett nytt kapell fördes fram i offentligheten senhösten 1949, saknades ingalunda de kritiska rösterna. Det var vanvettigt att tänka på en kyrkbyggnad för miljontals mark för en handfull människor. Och dessutom skulle ju skärgården avfolkas ...

Nu reser sig kyrkbyggnaden på Aspö. Den lyser vit som ett sjömärke och en dag kanske reser sig över byggnaden också det torn som arkitekten och konstnären ursprungligen ritade. Tornet skulle inte bara rent arkitektoniskt höja kyrkbyggnaden i värdighet. Det skulle också markera det forna sjöfararkapellets karaktär av vägledare - andligen och lekamligen.

Annons i Åbo Underrättelser i början av juli 1957

Aspö kapellkyrka invigs av biskop G.O.Rosenqvist måndagen den 15 juli kl.13. Välkomna från när och fjärran till denna skärgårdsfolkets högtid. Båt från Kuggviken samma dag kl. 10. Anmäl före 10 juli till Pastorskansliet, öppet i regel kl. 10-13 vardagar. I samband med biskopsbesöket församlingsfest på Utö lörd. den 13 juli kl.18.

Åbo Underrättelser Tisdagen den 16 juli 1957

Gårdagens i räckan av dagar, under vilka svenska stiftets biskop gästar Åbolands skärgård, blev Aspörs stora dag. Det nya kapellet invegs under en anslutning som borde ha övertygat envar om att templet har en uppgift att fylla och att man knappast skulle haft rätt att beröva utskärsborna denna fasta punkt i tillvaron och det stora samlingstillfälle, som en gudstjänst härute varit längre än någon kan minnas.

Dagen inledde biskop Rosenqvist med ett morgonbesök hos en person, som verkligen kan kallas en kry åldring. År 1839 födda Eufemia Johansson på Utö hade glädjen att motta ett besök av biskopen, fick ett samtal med honom och följde honom glad och tacksam till dörren, då biskopen lämnade hennes stuga för dagens andra uppgifter på annat håll.

färden till Aspö gick via Jurmo, där öborna mangrant och med ett starkt tillskott av utöbor samlades till andaktsstund i den lilla kapellkyrkan. Biskopen förrättade andakten som blev en höjdpunkt i vardagen på den stormpiskade sandön. Aspö mötte biskopen och hans följeslagare i en överfylld hamn. båtar hade sökt sig hit från Korpo kyrkland, från hela den kringliggande arkipelagen, från holmar i Hitis i öster till Houtskär i nordväst. Den nya kapellkyrkan har 150 sittplatser, men de som ville vara med om invigningen och som fyllde mittelgången och som lyssnade vid öppna fönstret var minst det dubbla antalet.

Högtidligheten i templet började med psalmbokens invigningspsalm och invigningen förrättade biskop Rosenqvist i full ornat och assisterad av assessor Karl Erik Forssell, Korpo församlings nuvarande kyrkoherde Gunnar Levlin och förre kyrkoherde Lindqvist samt kapellanen i Norrskata Lars Sigfrids. Efter en kort paus under vilken vänner och bekanta, som möts blott då och då, fick tillfälle att trycka varandras händer och samtala med varandra, följde en gudstjänst med predikan av assessor Karl-Erik Forsell och i den kollekt som uppbars vid gudstjänstens slut, inflöt en så aktningsvärd summa som i runt tal 14 000 mk för den nya kyrkan. Ännu hölls en församlingsfest ute i det fria utanför kyrkan och högtidsdagen avslutades med slutliturgi i kyrkan.

Vid församlingsfesten framförde teol.stud. Koert Jansen en hjärtlig hälsning från de unga ekumener, som varit med om att bygga upp templet - och av vilka fem var närvarande - och meddelade att de unga samlat ihop en kontant gåva på 22 000 mark och dessutom skulle komma att utom ett antependium överlämna en unik gåva, ett nattvardspatén av olivträd från Betlehem. Från flera utländska deltagare i de två somrarnas arbetsläger hade dessutom anlänt telegram och brev med hjärtliga hälsningar till det Aspö som de aldrig skulle glömma.

Efter festens slut reste biskopen och hans följeslagare med inspektionsfartyget Turku till Åbo och idag är biskopen närvarande då presidentparet skall gästa Själö kapellkyrka och Fru Sylvi Kekkonen överlämnar som gåva ett antependium till templet.

Åbo Underrättelser Onsdagen den 17 juli 1957

Då svenska stiftets biskop i går lämnade Nagu för återfärd till Borgå, hade han under fyra dagar hunnit göra en sjukyrkorutt i våra skärgårdsbygder, invigt ett nytt tempel och förrättat andakt i ytterligare fyra. Räknar man ihop distanserna för sjöresan Åbo-Lohm-Utö - Kökar-Utö - Jurmo - Aspö - Lohm - Åbo och lägger ännu till en motorbåtsfärd i Kökar från Hamnö till Karlby och en motorbåtsfärd Nagu Kyrkbacken - Själö tur och retur, så räcker halvtannat hundratal sjömil inte till.

Biskopsbesöken ute i havsbandet är rätt tunnsådda genom tiderna och en sjukyrkorutt som denna är också anmärkningsvärd i andra avseenden. Att den kunde avverkas på fyra dagar är redan det ganska märkligt. Det finns dock något som heter väder och vind och detta något gillar inte tidtabeller. Att ett i sin snävhet djärvt tidschema ändå kunde hållas, har ingen annan förklaring än att vädret var gott. Då måndagens åskby gick över Åboland och rev upp gäss på fjärdarna på några ögonblick, befann sig den resande skaran på kanten av ovädersområdet och fick se hur det kan vara utan att sedan ha andra besvärligheter av det.

Måtte det gång på gång ge ny bärande visshet om att Gud är stor och att han i sin kärlek är er nära i livet och döden, mycket nära!

Invigningstalen följdes, de officierande prästerna läste bibelord och till sist förklarade biskopen att nu var då det nya templet på Aspö invigt åt Herren till en helgedom. Med psalmen 401 avslutades invigningsakten, som efter en kort paus följdes av gudstjänst med predikan av assessor Karl-Erik Forssell.

Genom människohänder har Guds hand byggt upp detta tempel

Människohanden kan bli Guds hand, sade han och fortsatte med en erinran om de unga ekumenernas självuppoffrande arbete för detta tempel. Han sade att han tyckte sig se de unga människornas händer, kanske lite ovana händer, bygga detta hus och tänka sig att de var Guds händer. Tyckte sig se hur Gud kallade dem från fjärran land till detta under. När vi fortsatte han besinnar detta och med djup tacksamhet beundran och kärlek tänker på dem som byggde detta hus, måste vi tänka på undret att Gud låtit människohänder bli Guds händer. Nu ser han på oss, han som i sin faderskärlek måste glädja sig över detta verk. Och när vi går ut till vardagen då skall vi minnas att det är med våra händer som vi skall tjäna Gud, envar i sin gärning. Han tackade Gud för handen, givarehanden och skaparehanden och för Jesus Kristus, som är Hans hand ibland oss.

Vi har redan nämnt att den kollekt som uppbars för templet på Aspö gav 14 000 mark. Det var nog mera. Den nämnda siffran var bara den, som man kom till då ÅU ville ha en grovräkning. Småslantarna i håvarna var ännu inte räknade, då vi lämnade ön. Den lilla kollekthåven hade nog inte räckt långt, men det fanns en ny och större. Den hade skänkts av Lohm diakoniförening och kyrkan fick ännu fler gåvor, innan den stora dagen var slut.

Byggarna fortsätter att offra för Aspö

En kvinnlig representant för de ekumeniska tempelbyggarna överlämnade till Aspö kyrka en altarduk, berättade om brev och telegram från arbetskamraterna runt om i världen och bl.a. från en som just nu är sysselsatt med ett kyrkbygge i sin hemstad, Cambridge. Och till sist sjöng skaran av unga ekumener den aspösång som kom till under slitet vid kyrkbygget ä och kampen mot myggen. Fru Levlin deklamerade en dikt till denna dag, kyrkoherde Erik Lindqvist talade och till sist frambar biskop Rosenqvist stiftsledningens tack för allt som blivit gjort. Han riktade sig särskilt till herr Jansen och bad honom till sina kamrater framförde att hjärtligt tack för allt det som de gjort för Borgå stoft och denna församling.