RUNDVANDRING PÅ UTÖ
För att skapa sig en bild av Utö och dess historia lönar det sig att följa nedanbeskrivna rundvandring genom byn med en kort avstickare ut till Österäng och begravningsplatsen. En annan orsak till att välja den föreslagna rutten är att största delen av Utö är militärområde, som utomstående inte får röra sig på. Arméns områden är klart avgränsade med bommar, staket och skyltar. Beakta under rundvandringen också att Utö, speciellt under sommaren, är mycket tätt befolkat och att både de fast bosatta och sommargästerna uppskattar sin integritet. Gå inte in i strandbodar, ut på privata bryggor eller in på gårdar. Också andra tider på året bör man hålla sig på de allmänna vägarna. I den bifogade "ruttguiden" beskrivs nio haltpunkter, vid vilka Du får en enkel introduktion till valda delar av öns intressanta historia. En mera heltäckande bild av Utös historia får Du genom att bekanta sig med hembygdsmuseets utställning.
Stora bron
"Stora bron", byggd av ryssarna under första världskriget, gör skäl för sitt namn. Hundra meter lång sträcker den sig ut på "fladan", utöbornas benämning på den utomordentliga naturhamn som bildats mellan Utö-landet i söder och Ormskär med Kobban i norr. Fladan var känd som hamnplats redan i mitten på 1600-talet och inloppet till Utö beskrivs noggrant i överstyrman Johan Månszons Sjöbok (segelledsbeskrivning) från 1644. Lotsningen och farleden var sedan i trehundra år de faktorer som starkast styrde och formade livet på Utö och de gav också upphov till en fast bosättning på 1740-talet. Tidigare, antagligen redan på medeltiden hade Utö utnyttjats som stödjepunkt av säsongfiskare. Under ryska tiden ökade lots- och fyrvaktartjänsterna kraftig och en liten tullstation grundades också på ön. Resultatet var att Utös befolkning i slutet av 1800-talet uppgick till 129 personer fördelade på 22 hushåll. Inför första världskriget etablerade sig den ryska militären på ön och Utö befästes kraftigt. Under kriget var utöborna evakuerad, även lotsarna som 1912 mangrant avgått som en protest mot det finska lotsverkets förryskning. Ryska lotsar besatte de lediga tjänsterna. Under kriget förändrade ryssarna bybilden radikalt genom att riva och bygga hus samt genom att lägga en regelrätt kullerstensgata genom byn. Längs vägen drogs också en järnvägsräls för ammunitionstransporter. Rälsen revs först på 1960-talet. Ryssarna försvann ur Utös historia 1918, men militären har allt sedan första världskriget ingått i Utös bybild. Under mellankrigstiden med en nedtrappad insats, men sedan vinterkriget med ett allt växande inflytande. Man kan säga att garnisionen och dess personal idag upprätthåller livet på Utö vintertid, dock inte att förglömma den lilla kärna av pensionerade lotsar och fyrvaktare och deras familjemedlemmar, vilka vittnar om Utös sekellånga historia inom sjöfarten. Sommartid återvänder utö-ättlingarna mangrant till sina förfäders ö. Utöborna har varit mycket hembygdskära, vilket förklarar att lägenheter endast i undantagsfall sålts till utomstående. Låt oss nu vandra vidare västerut längs med byns huvudstråk."Adolf Öhmans"
Efter en promenad på ca 200 meter, under vilken man passerat ett vägskäl vars högra stråk leder till Enskärs garnisionsområde samt lämnat ett antal pittoreska sjöbodar och gårdshelheter på vänster hand, kommer vi till det sista huset i byns västra ända, Lotsstationen. Huset ligger intill det med staket avskärmade militärområdet "Västra udden". På Västra udden kan man igen skönja spåren av den ryska militärens närvaro på Utö. På udden finns kasematter murade av sten och betong, vilka fungerade som underlag för ett fyra-kanoners 152 mm batteri. På "Västra udden" har den ryska kullerstensgatan bevarats nästan intakt. "Adolf-Öhmans", liksom många andra hus på Utö, fungerade under första världskriget som kasernbyggnad. Då man blickar norrut, mot Enskär (som idag p.g.a. landhöjningen förvandlats till en udde), ser man Utö lågstadieskola. Utö folkskola startade 1884, som den första folkskolan i Korpo kommun. Orsaken till att man inom folkbildningen var tidigt ute på Utö var att man inom lotsverket i slutet av 1800-talet började förutsätta läs- och skrivkunnighet av blivande lotsar. För att garantera att lotsyrket skulle gå vidare i släkten beslöt utöborna att starta en egen skola tillsammans med Jurmo. Idag är skolan finskspråkig och elevunderlaget bygger på återväxten bland fortets stampersonal. Om skolan symboliserar det historiska Utö kan man säga att det nybyggda huset nedanför skolbyggnaden representerar nutiden och framtiden. I byggnaden fungerar en station som förstärker signalen i en bredbands fiberkabel, som sommaren 2000 drogs från Sverige över till Finland. Utö skola har nu direkt anslutning till kabeln och därmed de snabbaste och modernaste IT-förbindelserna i landet.Lotsstationen
Efter Adolf-Öhmans viker vi av åt vänster och tar oss vidare längs en stig och några trappor upp på fyrberget. Vi går först runt till den gul-svarta lotsstationsbyggnadens södra sida, där vi får en utmärkt överblick över havet. Söder om Utö finns endast några små bergsholmar och kobbar och följande större landmassa är Estlands Dagö, ca 120 kilometer i sydsydost. Den nuvarande lotsstationen byggdes 1958 och den ersatte då en träbyggnad vars stomme troligen uppförts redan på 1840-talet. Att det gick att få lots vid Utö redan i mitten på 1600-talet framgår ur Johan Månszons sjöbok. På Månszons tid bodde lotsarna ännu på Jurmo, men på 1740-talet flyttade två av jurmobönderna med sitt folk till Utö och blev ordinarie kronolotsar. Från Jurmo by avskildes Utö först i slutet av 1800-talet. Utö lotsplats har sedan mitten av 1800-talet utgjort den viktigaste inkörsporten till Skärgårdshavet. Som störst var lotsningarnas antal kring 1970, dryga 2300, men har sedan dess minskat med hälften. Den livliga trafiken har bidragit till Utös sorliga rykte som skeppskyrkogård. Att det inte är fråga enbart om rykten bekräftas då man från lotsberget tittar ner mot den södra viken på Utö. Det svenska fraktfartyget Torsholms akterparti sticker där upp ur vattnet och kan uppfattas som ett monument över de många skeppsbrotten vid Utö. Torsholm gick på grund 12.11.1967 under rykande storm. Utgången var på sätt och vis lycklig eftersom hela besättningen kunde räddas. Torsholm blev dock kvar på grynnan och stormar och is for illa med vraket ända tills det mesta svetsades ned och fördes bort i början på 1980-talet. Lika lyckligt gick det inte 11.11.1929 då tremastade barken Draken från Nystad rände upp på Örebåda, den höga kobbe som ligger ca 150 meter från Utös sydligaste udde. Drakens besättning lyckades, så när som på timmermannen som sköljdes överbord då han försökte få tag på livbåten, ta sig upp på grynnan. Stormen rasade med orkanstyrka i ett och halvt dygn och trots det korta avståndet fanns det inga möjligheter att undsätta de skeppsbrutna. Då stormen slutligen bedarrat något lyckades öborna med stora ansträngningar bärga de överlevande. Fem män hade då hunnit drunkna eller frysa ihjäl. Draken-tragedin blev en påstöt för den organiserade sjöräddningen i Finland och även Utö fick år 1934 en egen sjöräddningsstation. Förutom Draken och Torsholm har följande fartyg förlist vid Utös södra strand under 1900-talet: skonaren Laura år 1922, m/s Brändö år 1926 och tyska s/s Olivia år 1942. Det totala antalet skeppsbrott i Utö-vattnen under århundradenas lopp är okänt, men det rör sig säkert om tiotals fartyg som splittrats eller sjunkit. Därtill kommer ett mångdubbelt antal smärre olyckor då fartygen kunnat bärgas.Fyren
Finlands första ljusfyr byggdes på Utö 1753. Detta runda fyrtorn sprängdes dock under 1808-09 års krig. Det nuvarande fyrtornet uppfördes 1814 under ledning av lotsdirektören Gustaf Brodd. Ljusanordningen och lanterindelen i fyren har sedan förnyats ett flertal gånger. Den nuvarande fyrlyktan installerades 1906. I fyrens tredje våning finns fyrens kuriositet, ett kapell. Kapellet hade inretts åtminstone före 1841 då det det omnämns i lotsamiral Alexander Wallronds rapport. Officiellt prästbesök fick Utö endast två gånger i året, men seden var att de äldre männen på Utö i tur och ordning varje söndag förrättade s.k. postillagudstjänster i fyrkyrkan. Utö var sedan urminnes tider kyrkligt underställt Korpo, medan byn, tillsammans med Jurmo, fram till 1856 administrativt hörde till Föglö socken på Åland. Fyren sköttes under svenska tiden av ett par man, men under den ryska perioden utökades fyrpersonalen kraftigt. Förutom fyrmästaren och totalt fyra äldre och yngre fyrvaktare antogs också ett obestämt antal extra fyrvaktare. Dessa personer fick ingen lön, men kom in i lotsverkets rullor som "lärlingar" och hade oftast förkörsrätt då ordinarie tjänster tillsattes. De extra fyrvaktarna livnärde sig i praktiken på strömmingsfiske. Vissa skaffade sig också inkomster genom andra bisysslor, som t.ex. Daniel Söderlund som fungerade som byns smed i slutet av 1800-talet. Fyrmästaren var under ryska tiden öns hierarkiskt sätt högsta tjänsteman och fyrmästarna kunde ibland bli beordrade att tillfälligt ersätta lotsfördelningschefen då denne av en eller annan orsak var förhindrad att sköta sin tjänst. Fram till isbrytarnas tid släcktes fyren för den tid havet låg istäckt. Utö fyr elektrifierades 1935 och samtidigt installerades en radiofyr. Under fortsättningskriget år 1943 började man med fyrens kraftverk producera el för hela byns behov. Fyrvaktarnas arbete gick efter detta allt mer ut på att underhålla kraftverket. År 1983 övertog försvarsmakten elförsörjningen och följande år överfördes fyrvaktartjänsterna till underhåll av farlederna. Fastlandsström fick Utö 1996. Vid fyrens ingång finns två minnesplaketter över krigiska tilldragelser vid Utö. Den ena är uppsatt till minnet av pansarskeppet Ilmarinens undergång utanför Utö 13.9.1941. Den andra beskriver Sovjet-flottans anfall mot Utö fort i början av vinterkriget 14.12.1939. Utö fort försvarade sig med framgång och den ena av de två sovjetryska jagare som deltog i anfallet antas ha sjunkit. Utö utsattes för ett flottanfall också under första världskriget, då tyska kejserliga flottan 10.8.1915 testade Utö forts styrka. Också den gången bet Utö-batterierna så väl i från sig att tyskarna efter en ganska resultatlös skottväxling drog sig tillbaka. Förlusterna på fortet uppgick till en stupad telegrafist och ett par sårade kanoniärer.Hemmanen
Efter fyren vandrar vi österut nedför backen, förbi hembygdsmuseet, tar en kurv till vänster och kommer till ett vägskäl. Vi stannar här en stund och tittar tillbaka söderut. Vi står nu på den plats där den första bebyggelsen på Utö etablerades. De ursprungliga två, genom delning på 1770-talet sedermera fyra, lotshemmansgårdarna på Utö: Västergrannas (Vestras), Norrgrannas (Sandas), Östergrannas (Grannas) och Södergrannas (Mattas) uppfördes i tät klunga på området nordost och öster om hembygdsmuseet. Platsen är välvald. Den är väl skyddad för de förhärskande sydvästliga vindarna. Av de äldre, dock inte ursprungliga hemmansbyggnaderna står ännu Grannas och Mattas kvar (två stora gulmålade hus). Sandas tomt är obebyggd och till vänster på Vestras gård står ett nybygge. Kring hemmanen växte sedan småningom resten av byn upp. En viss ordning på markägoförhållandena blev det på 1870-talet då staten inlöste hustomter och strandplatser för lots- och tullpersonalen. Fyrvaktarna hänvisades fortfarande i huvudsak till statens tjänstebostäder. Som nämnts, rev ryssarna under första världskriget ner en del av de äldre husen och byggde upp nya enligt egen stil. Bybilden har senare formats av försvarsmaktens nybyggen och några sommarstugor. Resultatet av utvecklingen är en idag osedvanligt stor och tättgrupperad byhelhet, som tack vare de breda vägarna ger ett nästan "stadsaktigt" intryck. Storskifte förrättades på Utö först år 1936. Försvarsmaktens expropriationer och markköp har sedan andra världskriget begränsat de privatägda områdena till öns centrala delar. Uddarna är i arméns besittning. Under de senaste åren har en stor del av de privatägda holmarna kring Utö sålts till Skärgårdshavets nationalpark. Vattenområdena är ännu i huvudsak privatägda. Utöborna har dock sålt vattenområdet kring Grimsörarna längst ute i havsbandet till nationalparken. Enligt planerna skall här inrättas ett sälskyddsområde.
Bönehuset
Från vägskälet viker vi av till höger och går mellan två barackliknande långsmala rödmyllehus. Vi fortsätter över "Plan" upp till Bönehuset vid Fårberg. Det stenbyggda Bönehuset, Utös andra kyrka, uppfördes år 1910, enligt traditionen för att de äldre i byn hade svårt att ta sig upp i fyrkyrkan. I Bönehuset är det lämpligt att unna sig en stilla stund, sitta ner i bänkarna och blicka ut genom det östra fönster, kyrkans "naturliga" altartavla. Från fönstret öppnar sig en vacker vy över havet, som under stormiga dagar brusar vit över de många grynnorna öster om Utö. Dessa grynnor blev det amerikanska fraktfartyget Park Victorys öde julnatten 1947. Fartyget hade julaftonen i gott väder gått till ankars vid Lillharu sydost om Utö. Under natten blåste det upp till en kraftig storm med snöyra och Park Victorys ankaren gav med sig. Fartyget hamnade på drift och inom kort hade det gått över flera grynnor och fått flera stora läckor. Fartyget började snabbt sjunka och besättningen gick i livbåtarna. Efter att man på Utö konstaterat att Park Victory var i sjönöd gick man ut med lotskuttern, räddningsbåten Merikokko samt fortets båt för att undsätta de nödställda. Efter stora ansträngningar lyckades utöborna rädda 38 man av fartygets besättning. De räddade omhändertogs under julhelgen i utöhemmen. Julnattens dystra saldo var trots allt 10 drunknade och ihjälfrusna. I Bönehuset vittnar en tioarmad ljusstake med de döda sjömännens namn ingraverade om olyckan. På väggen finns ett tackbrev från USA`s ambassödör till utöborna.Österäng
Efter Bönehuset går vi vidare österut ned för en backe och kommer då till Utös största äng - Österäng. Ängen var i en inte alltför avlägsen forntid en havsvik och än idag ligger de norra delarna av ängen ofta under vatten. Österäng utnyttjades ännu för några tiotals år sedan för slåtter och bete. Sedan de tiderna har ängen, liksom de flesta kulturmiljöer i vår yttre skärgård kraftigt förändrats. Enbuskarna har tagit tillbaks den terräng som öborna i tiderna med hårt arbete erövrade. Gräset är tovigt och grovt. På gamla foton ter sig ängen helt annorlunda, välskött och med kor i bete. Tre av utöhemmanen hade t.o.m. hölador på ängen. På vissa ställen kan man ännu urskilja låga diken som håller på att växa igen. Om äldre tiders höbärgning, då Utö ännu inte hade fast bosättning och då jurmoborna utnyttjade Utö främst som slåtterland, vittnar ännu vissa platsnamn. På Grumålsberget intill vägen som leder ned till ängen intog jurmoborna sitt morgonmål och på Aftonmålsudden tillredde man efter dagens arbete kvällsvard före hemresan. Till höger kan man beskåda en synnerligen intressant kullerstensås som i en halmåneform omsluter en plan där beväringarna och byns ungdomar sommartid brukar spela fotboll. Detta är den yttersta utlöparen av Salpausselkä tre, som i en mäktigare form presenterar sig på Jurmo. Ängen utgör under vårarna och höstarna ett av de mera populära målen för regionens ornitologer. Utö är under flyttningstider ett paradis för fågelintresserade och en trogen skara fågelskådare återvänder varje år till Utö. Ibland görs mera sällsynta observationer som lockar "bongare" från hela landet.Begravningsplatsen
I bortre ändan av ängen finns Utö begravningsplats. Med tanke på öns långa historia och relativt stora befokning kan besökaren förvånas av det ringa antalet gravar. Förklaringen ligger i att Utö begravningsplats byggts så sent som 1962. All sand till gravgården måste då hämtas till Utö med pråm. Tidigare begravdes utöborna i regel på Jurmo. Den muntliga traditionen har bevarat många historier om de ofta vådliga transporterna av de avlidna till Jurmo i storm och över bedrägliga isar. Om dödsfallen inträffade vintertid fördes den avlidna till Jurmo och begravdes, medan själva jordfästningen förrättades först i samband med Korpo-prästens besök på sommaren. Begravningsplatsens blickfångare är det av FM Gösta Bergman planerade monumentet över havets offer. Monumentet har formen av ett sprisegel, med den för Utö karakteristiska röda lotsduken. Norr om begravningsplatsen står ett ensamt järnkors kringgärdat av grova järnkättingar. Detta är viloplatsen för matros Buchwald ur den kejserliga tyska flottan. Buchwalds lik hittades ilandflutet på Västra udden 16.12.1916. Öster om begravningsplatsen, under en stenhög begravdes under vinterkriget den ryske flygaren Nikitin, som hörde till en bombplansbesättning som tvingades nödlanda på Vidskärsfjärden. Under fortsättningskriget begravdes ännu ett par ryska krigsfångar på samma ställe. Fångarna hade försökt fly från det sjunkande tyska fartyget Hindenburg, men blivit skjutna av tyskarna. Troligen har människor begravts på Utö också tidigare. Enligt traditionen skall det sandiga området sydost om fyren under äldre tider ha fungerat som en begravningsplats för ilandflutna sjömän. Platsen gick tidigare under namnet "körrgården". Det är nu dags att vandra tillbaka till byn.Utö hembygdsmuseum Stenhuset
Vår rundvandring är slut och vi har återvänt till fyrbacken och Utö hembygdsmuseum i den gamla fyrvaktarbostaden Stenhuset. Under rundvandringen gavs några inblickar i Utös händelserika historia, men en mera täckande bild av öns utveckling får Du genom att bekanta Dig med hembygdsmuseets utställning. Utställningen tar fasta på Utös särställning som utskärens tjänstemannasamhälle och beskriver lotsarnas, fyrvaktarnas och militärernas historia på Utö. Livet på Utö var naturligtvis mycket mer än dessa tjänstemän och utställningen ger därför också en bild av utökvinnornas roll i lokalsamhället, det sociala livet samt fisket och jakten som liksom i grannöarnas fiskarbyar hörde också till utöbons vardag. Stenhuset uppfördes 1753 i samband med bygget av den första fyren och är därmed Utös äldsta byggnad. Huset fungerade som tjänstebostad för fyrvaktarna ända till 1860-talet då eldstäderna revs. Fyrvaktarna hade då redan i huvudsak bott i den på 1840-talet uppförda nya "fyrbyggningen" på andra sidan vägen. Stenhuset fungerade sedan som lager, verkstad och vedlider ända till 1990-talet då Sjöfartsverket lät grundrenovera byggnaden och hyrde sedan ut den till Utö hembygdsförening r.f., som 27.7.1991 öppnade ett hembygdsmuseum i byggnaden.